Mananara
Tillsammans med vännerna Gwen och Trevor i Peregrine har vi legat ankrade fyra nätter bakom en långgrund sandudde vid mynningen av en flod, vid samhället Mananara med cirka 40 000 människor. För att vara en såpass stor stad längs highway 5, genomfartsleden längs mitten av östra Madagaskar, är det anmärkningsvärt att ingen av gatorna eller motorvägen har beläggning, det är bara lös sand. Här finns inga turister alls förutom oss, inga snabbköp eller glasade fönster. Nästan alla hus är gjorda av palmblad eller tillplattade oljefat och de lyxigaste har korrugerade plåttak. Få är anslutna till elnät och stan är nästan helt mörk efter solen gått ner, med ett enstaka stearinljus i de små gatuförsäljningsstånden, den vanligaste sortens affärer. Här säljs allt från flätade korgar, solpaneler, hemsmidda yxhuvuden, kött, gryn och grönsaker.
Eftersom bilvägen är nära nog ofarbar med bara ett tiotal 4WD eller lastbilar per dag, sker den mesta transporten per båt. I lugnt väder och högvatten kan de små trä-fraktbåtarna med sina hemsnickrade utombordsmotorer gå upp i floden och lastas av i smult vatten i hamnen. Hamnen har inga kajer, bara sandstränder vid en liten soptipp och inga kranar, så man bär ölbackar, sementsäckar, madrasser och korrugerad plåt över en spång iland och sedan vidare på handdragna kärror vidare in till stan. Oftast kan man inte komma in i flodmynningen där vågorna bryter hotfullt så de ankrar upp några hundra meter ut på redden och flottar in godset med urholkade kanoter till den långa surfstanden där vågorna rullar in. Imponerande att se hur man bär hundratals cementsäckar och allt annat genom bränningarna. Det är också här vi får gå iland och vi ankrar gummibåten på två meters djup för att den inte ska slå runt i vågorna.
I torsdags gjorde vi en heldagsutflykt upp i floden och träffade många trevliga människor och såg hur man flottade över en bil över floden. Där var sockerrörsodlingar och en och annan liten vaniljplantage som brukar vara några tiotal uppstakade slingerväxter i en skogsglänta. Vaniljen är viktig för Madagaskar som odlar 80% av världsproduktionen, men den kräver mycket arbete och omsorg och sysselsätter en stor del av barnen i landet istället för att de kan få gå i skolan. Man odlar och dricker mycket kaffe här. Jättegott och säljs i kaféer överallt ur stora röda termosar. En krona kostar en kopp och en krona till om man vill ha en bulle till kaffet. Kaféerna är såklart ett bord längs vägkanten, ibland med ett litet tak över bordet.
Våra utgifterna här är mycket blygsamma. Resturanger kostar 10 kr. En liter rom 30 kr och fint oxkött = vattenbuffel 35 kr/kg. Medelinkomsten per dag ligger på 2 dollar, så de lokala köper varken rom eller kött om de inte ska ha bröllop. Själva gillar vi de goda grönsakerna och skogspromenader, de är nära nog gratis!
I Mananara blev vi invinkade till ett litet krypin under takåsen på ett plåtskjul i fredags kväll. Det var Ibrahim, stadens självutnämnde lärare för högre språkstudier som kidnappade oss etersom vi uppenbarligen var vita och säkert kunde engelska. Ibrahim har kvällskurser i engelska varje kväll och vi fick prata en halvtimme med hans elever för att ge dem lite träning eftersom deras lärare uppenbarligen inte haft chansen att öva språket så mycket själv. Vi bjöd de tre mest entusiastiska eleverna på restaurang och fortsatte träningen och fick samtidigt lära oss mycket själva. Det hann bli mörkt innan vi kom tillbaks till jollen. Vi brukar inte vara ute på kvällen eftersom vi inte vill dra på oss någon malaria. Vi passerade förbi ett flertal fyllda barer, madagaskar ölet är populärt här. Stranden var full med folk som lastade iland lådor i mörkret. Det var svårt att bedöma vågorna i mörkret så ett par dundrade in över gummibåten när vi skulle klättra i och vi blev helt dränkta. På väg ut insåg vi attvi glömttända lanternorna så vi fick köra länge på måfå ut i mörkret tills vi kunde skymta Caminantes vita skrov. Klantigt! Barnen var väldigt missnöjda med detta äventyr, och lilla kycklingen har haft ett stängt öga sen den blöta vurpan.
Tina och Gustaf, Mananara, Madagaskar, 26 augusti 2016