På lejonjakt i Krugerparken.
Vi har hållit oss kvar i tre veckor vid den stenkaj, där vi ursprungligen lade till, i Richards Bay. Egentligen skulle vi väl bara klarera in, men vi blev kvar. Det är väldigt trångt här, och vill man komma ut härifrån, är det verkligen inte lätt. I förrgår fick ett tiotal personer hjälpa oss med att vända runt Caminante 180 grader, med linor och båtshake, så att vi kunde lägga oss lite längre ut. Nu bör vi inte irritera Marine Police lika mycket som förut. Vi har dröjt oss kvar här vid vår gratiskaj främst för att vi är för stora för marinorna här. Vi ville inte heller lämna Caminante för ankar, när vi hyrde bil för att besöka Krugerparken. Men nu börjar det bli dags att göra sig redo att segla söderut.
Vi har verkligen haft ett par tuffa campingveckor! Vi hyrde den minsta (billigaste) bilen (vilket vi hunnit ångra några gånger…), köpte billig campingutrustning och gav oss sen ut på vägarna. Krugerparken ligger ca 700 km norr om Richards Bay. Vi har till stor del bedrivit självhushåll i ett par av de tiotal läger, som finns inom parken. De fungerar som fort för besökarna och håller de vilda djuren ute. Klockan fyra på morgonen är det full rulle, då stiger alla upp för att komma ut och spana, men klockan nio på kvällen är det dödstyst (med undantag för djuren utanför). Det är urhäftigt att se giraffer, elefanter och noshörningar kliva runt på vägarna. Jag och flickorna skrek högt när de stod där och trängdes framför motorhuven, de är ju så stora! Gustaf ville inte backa undan, han skulle ta “bara ett kort till”…
Panic Hide vid camp Skucuza var en av mina favoriter. Där fick man kliva ur bilen och gå till ett träskjul och kika på flodhästar och krokodiler, på riktigt nära håll. Plötsligt kommer ett par elefanter klivandes ner i vattnet och sprutar kaskader med vatten över sig med sina snablar. Ett par African Eagles sitter i trädtopparna, gula Weavers jobbar frenetiskt med sina runda fågelbon som hänger som julkulor i ett träd, och vackra African Jacanas trippar runt och pickar i dyn. Vi ser lejon som äter på en f.d. buffalo och två slöa leoparder som vilar i träden. Vi kostar på oss en organiserad tvåtimmars utflykt med buss på natten, och stannar bredvid en orädd lejonhanne, som stirrar stort på oss ett par meter ifrån bussen. “Can we go now?”, utbrister en kvinna efter ett par minuter. Vi är så nära, och det finns inga glas i fönstren på bussen…! Även på campingarna är det äventyrligt. Första kvällen går elefanterna och betar utanför staketet. En annan kväll sitter vi på rad på en utesoffa och äter, när två hyenor stryker förbi bara ett par meter ifrån oss. Det känns bra med ett gallerstaket då. Men galler hjälper inte mot skorpioner. Vi såg en stor rackare på campingen! Tredje dagen, på väg norrut mot Camp Satara, ser vi virvelvindar omkring oss, som beter sig som små tornados. Jättehäftigt! På natten blåser det en sandstorm, sedan regnar det och åskar hela natten. Huh! Men campinglivet är både jobbigt och kul. Vi njuter av många varma duschar på denna resa. Sydafrikanerna har t.o.m. badkar i alla de läger vi besökt! I swimmingpoolen i Satara kommer fladdermössen och dricker vatten. Aporna är en stor irritationskälla. De knyckte en limpa från oss och märkte sedan att de kan jaga oss. I alla parker får man skjuta av apor ibland, särskilt om de får smak för människomat. Då kan de börja bitas. Aporna är vanliga och syns då och då på kajen här i Richards Bay. Här hittar de väl sällan mat, så de hoppar aldrig in i båtarna.
Efter ett jobbigt men roligt campingliv är det gott att vara tillbaks i sin bekväma båt. I morgon ska vi lämna tillbaks bilen, så i dag gjorde vi en enkel dagstur ner till Imlalaze park, gick några vandringsleder, och badade i stora vågor.
I dag var det Lucia. Barnen skrev av lite sånger i går, bakade pepparkakor, och i morse lussade de oss. De fick också lussa för Peregrine, som ligger precis bredvid. Vi är hemskt glada att ha våra vänner i Peregrine här, de har legat och väntat på bra väder utanför Maputo i 2-3 veckor. Det var väldigt påfrestande för dem. Som tur var var de inte ensamma, och marinpolisen där lät alla seglare få komma iland och handla, trots att de inte klarerat in! I efterhand kan man fundera över, om det inte hade varit bättre att klarera in i Mozambique och ha några bekväma veckor i spännande Maputo, istället för att ligga olagligt på den usla ankarplatsen vid Inhaca. Lokala seglare här bekräftar att myndigheterna i Maputo inte alls är så korrupta eller dyra, som vi alla trodde, när vi passerade förbi!
Tina, 13 december 2016, Richards Bay, Sydafrika