10 jun 2014 2014-06-10 15:55 2014-06-10 15:55

Farväl vulkaner

Vi har levt en månad i en förhistorisk värld, där häpnadsväckande spjut till berg står tusen meter rakt upp i himlen. Dalarna trängs mellan bjässar av klippor och böjer man huvudet bakåt kan man få se en liten vit prick som rör sig långt där uppe. En get som ännu inte fallit ner.

Häromdagen gick vi till världens tredje eller fjärde högsta vattenfall, i Daniels Bay, där vi ankrade upp den fjärde juni. Det var en lång promenad, som upptog hela dagen, innan vi var tillbaka igen i skymningen. Den lilla stigen slingrar sig längs bergssidorna och vi måste upprepade gånger vada genom forsen. Någon timme senare tappade vi bort stigen efter att ha passerad en öde ruinstad från tiden före kristnandet, och det blev till att följa den strida strömmen på omväxlande sidor, häva sig över nedfallna urtidsstockar och vada genom vasstäckta gungflyn. Barnen vandrade på tappert, men Tina kände sig illa till mods när vi kommit vilse och plågades tidvis av myggsvärmen.

Jag tänkte lite på de senaste kannibalerna här på ön, som faktiskt ätit upp en tysk ensamseglare. För två år sedan. De blev dock fasttagna, såvitt jag vet, eller i alla fall vet man vilka de skyldiga var, för de hade mött ett vittne på vägen. Gången innan, för ytterligare några år sedan, hade man ätit en turist, men rykten säger att det inte blev riktigt uppklarat. Nåja, sånt drabbar ju inte oss. Och paret som bor längst ner i dalen verkade ju trevliga och bjöd gästfritt på många goda frukter. Visserligen var han tatuerad över större delen av kroppen utom i halva ansiktet och hade aldrig fått gå i skolan. -Tatuerad på det gamla sättet, med en tagg från sköldpaddsskal, påpekade han stolt. Mycket blod… Nej, de är nog inga kannibaler. De hade ju fått smågrisar i hägnet. Det är nog bara att knata på så kommer nog stigen tillbaks. Och det gjorde den till slut. Vattnet som nådde oss från himlens höjd i vattenfallet var grågult av nermalt berg och vi var glada att vi tagit med gott dricksvatten från båten.

Dagen efter väntade vi in högvatten och tog gummibåten från vår ankarvik, runt en halvö och in i en mindre vik och så uppför den första halvkilometern av älven. Det bröt illavarslande där strömmen mötte havet, och vi måste snabbt dra båten igenom brotten för att inte bli vattenfyllda i surfen. En och annan trädstam stack upp ur det slingrande vattendraget och vi körde motorn försiktigt genom det sedimentfyllda vattnet. Till slut la vi till bakom grishagen vi blivit visade dagen innan. Smågrisarna, som Karin och Lovisa lekt med och inte velat släppa. Vildeparet var inte hemma, så vi fortsatte till det andra huset vi sett uppe i dalen. Ett äldre par med en hund. Den hunden hade haft en liten benägenhet att gnaga på barnen när de lekte med den. Av paret köpte vi så mycket frukt vi orkade bära och gav dem en flaska kubansk rom som visad välvilja. Mycket uppskattat, så vi fick även en säck stjärnfrukt, vad den nu kan tänkas heta.

Vi har umgåtts en hel del med Brizo, vår rysk-australienska barnbåt med lille Alex som hade sju-årskalas i veckan och systern Alicia som är tio. De leker väldigt bra med våra barn och ger god språkträning. Engelska, inte ryska. Dmitri har många intressanta historier om torpeder, bestraffning inom ryska flottan m.m., alltsedan hans karriär på ubåten uppe i Beringssund. Gud vad glada de är att vara ute och långsegla, jämfört med det livet! Dmitri berättade att flottan, liksom KGB föll i maffians händer i och med peristrojkan, och att en vidare karriär där bar den vägen, vilken många av hans kamrater valde. Det var vanligt med dödsskjutningar i samband med rivaliteter inom gangsterväldet, så många av vännerna strök med, andra blev omåttligt rika.

Det fanns inget sätt att sluta i flottan, en officerstjänst varar livet ut där. Så han fick gå till sin chef och be att få sparken innan han gjorde skäl för att få det. Hmm. Chefen, som nog var lika trött på förvandlingen av organisationen från att skydda landet till att vara täckmantel för gangsters skrev ett officiellt brev förkunnande att Dmitri gjort sig skyldig till saker som krävde att han genast blir avstängd, och så flyttade han och Lydia till Australien. Det var inte så svårt på den tiden att få arbetstillstånd där, om man var infraröd-expert som Dmitri, den gamle IR-spanaren. Han driver nu en firma där för bevakningsutrustning och har en anställd kvinna i Melbourne som jobbar hemifrån och ibland skickar lådor och paket och svarar i telefon. Men Brizos satellittelefon gick sönder på överfarten från Panama, så de måste bli kvar på Nuku Hiva för att vänta in en ny på garantin. Om det tar tre veckor till så blir det nog ett tag innan vi ses igen, så vi hade flera avskedskalas.

Vi lättade ankar från Daniels Bay på morgonen av min födelsedag, den åttonde, och sa hej då till den stora hajen som simmade runt båten med sin ljusgula fena, som brukar sticka högt upp ur vattnet. Grannarna har sett den med en flock bebisar runt sig. Gulligt. Andra dagar har det varit ett par sköldpaddor och ibland ett par mantarockor som jagat småfisk i viken. Vattnet är inte så klart p.g.a. älven som rinner ut i grannviken, så min timme med att skrapa båten med dykargrejor hade nog varit lite tråkig, om det inte varit för ett stim glada fiskar som simmade runt huvudet på mig och åt det jag skrapade loss. Kanske sökte de skydd från något större därute i det smågrumliga vattnet.

Det passade bra att segla nu för ett lågtryck med tillhörande kallfront passerar just Tuamotos och får den förhärskande sydostvinden att bli lite svagare och kantra över på nordost norr om atollerna, vilket nu ger oss en underbart bekväm segling. Slör i 6-8 m/s istället för halvvind/bidevind 9-11 m/s som är det vanliga på denna rutt. När vi kommer fram ska fronten ha dött ut och den starkare vinden kommer tillbaka. Såg på sjökortet våra plottningar denna sträcka förra gången, 8/7 2002 står det. Lustigt, hade jag glömt. Också då från Daniels Bay, men den gången till Fakarava.

Tappade en guldmakrill på några kilo igår. Synd! Får se över mina drag igen..

Gustaf 13.23 GMT (vilket är 03.53 på natten lokal tid) 10/6 2014 13-13’S 142-16W, 259 sjömil kvar till Tahanea-atollen dit vi är på väg.