I turiststråket
När vi vaknade igår nedanför den gamla borgruinen på Inishbofin såg vi hur liten hamnen var. Det var ju becksvart när vi kom, men ialla fall högvatten, så då vi fick dra bort ca 4 meter från vad ekolodet sa, och då återstod bara det inre av hamnen som var full med båtar samt precis bakom inseglingsfyren där vi nu legat. Hmm.
Vid närmare eftertanke var vi nog både i vägen för trafiken samt hade en del obruten horisont mot sydväst, så vi satte segel och gled ut mellan de tajta stenarna i inloppet och ut i friheten. Full genua och mesan, men snart fick vi reva lite för vinden visade sig tidvis hård och byig och bar emot. Efter nån timme slog vi österut och stävade in mot en fjord på fastlandet som såg intressant ut, Clifden bay. Vi gled förbi ett par slottsruiner på norra stranden och ankrade på 11 meters djup.
Gummibåten sjösattes, vi tog oss iland och hittade en pub som var Clifdens båtklubb. Där välkomnades vi av de mest förtjusande gamla damer, Eileen och Maria. Minst 100 år och hårdsminkade och Tina var övertygad om att de hade varit av han-typ någon gång mellan 1066 och slaget vid Trafalgar. De hade en liten segelbåt de ofta använde, och det var uppenbart att de var stamgäster på puben och kanske utgjorde majoriteten av båtklubben.
Efter att ha fått varsin Guinness fick vi alla berättelser om de olika båtarna upprepade av Herr och Fru Bartender. Om den lilla stålbåten med klassiska linjer som låg ankrad en sjömil längre in i fjorden som varit på Grönland tidigare i sommar, att det skulle bli regatta nästkommande dag etc. När de fick höra att vi bodde ombord blev snacket plötsligt ändrat:
Mark O’Hara, den rödhårige Irländaren är båtfanatiker och han har byggt en 18 meters segelkatamaran i Filippinerna inte långt från Manila som han gjorde allt för att övertyga sin fru om att de skulle flytta ombord på senare i höst. Så för att dupera hustrun lämnade han oss ensamma en timme medan han tog sig in till stan för att handla. Om det hade önskad effekt vet jag inte, men de kom iallafall över till oss senare på kvällen när de stängt puben.
Mark berättade att han tänkte försöka driva lite charter med båten och att han fått den godkänd för 18 passagerare. Det skulle kostat 7000 Euro att få båten klassad och då lurade han systemet genom att gå en Lloyds surveyor kurs som bara kostade 4000 Euro och sedan klassa in båten själv. Mycket innovativt! De skulle stänga puben sista september och sedan flytta ner till Filippinerna i början av november. Sen skulle de segla söderut längs ögruppens västsida.
Konkurrensen om turisterna där är benhård med massor av små strandhotell och det är gott om charterbåtar, men hans affärsidé är ju att segla med gästerna och ha seglarskola. Hoppas det går bra för dem, ska hålla kontakten. En hake är ju piraterna där. Många fiskare kan tänka sig att tjäna extra på att vara pirater, så man ska hyra en livvakt, nån biffig typ med vapen och basebollkeps som håller utkik. Billigt och löser piratproblemet för fiskekillarna är opportunistiska och snälla så länge det ser krångligt ut att pirata. -Men inget för oss sa vi och skakade sorgset på huvena. -Men hörni! Visst är det bättre med lite pirater än en massa byråkrater! Man bara mutar lite och sen slipper man allt bekymmer med certifikat, skepparexamen, försäkringar och annan skit! Jaja. Mark hatade verkligen myndigheter.
I förmiddags tog vi gummibåten ett par sjömil upp till staden Clifden, en utflykt som bara kan göras vid högvatten. En fantastiskt liten romantisk stad. Murad i 1000-årig huggen sten med vindlande gator och språng, uråldriga kyrkor och med mer än 20 pubar i en stad något mindre än Strömstad. Men det var inte bara vi som upptäckt det. Det hördes både tyska och italienska på gatorna och detta är den första turistorten vi sett hittills på vår resa. Lovisa och Karin lekte på den lokala lekplatsen och åt glass. Ikväll åt vi fisksoppa, och fick sedan besök av ett par med hund i gummibåt som vi mötte på Inishbofin. Man hinner aldrig vara ensam länge på Irland..!
/Gustaf, 21z, ankrade i Clifden bay