Blue Mountains, Jamaica
Yeah Man!
Tina pratar med en gammal dam om grönsaker. Yeah Man! Så tilltalar kvinnorna varann, man blir nästan lite full i skratt. De flesta killar har dread-locks och är inte främmande för att röka lite ganja, av dofterna på gatan att döma. Dock inte tullgubbarna, de sög hellre på en starköl i Caminantes sittbrunn.
När vi klarerade in på Jamaica skulle vi uppge hur många gallons starksprit vi hade av olika slag ombord. Gin, brandy, wiskey, rom etc. Pinsamt, vi hade bara någon flaska rom och jag fick ursäkta mig med att vi ska köpa mer på Kuba så snart vi hann. -Ja, ja, den är billigare där och god med för den delen tyckte tullaren. Damen från jordbruksdepartementet som inspekterade matförråden och köttet i frysen var lite besviken på att vi köpt på oss så mycket mat redan. Ska ni inte handla nåt alls här? Chips har vi i alla fall på Jamaica!! Jag försökte förklara att vi skulle vidare till Kuba och vara där kanske två månader. Hon såg förfärad ut. -Där finns ju ingenting, inte ens mjölk åt barnen! Vi bjöd henne på lunch ombord och sen så såg hon lite gladare ut.
Ja, Jamaica är annorlunda. Coolaste, och ett av de mest harmoniska länder jag sett tror jag. Men, vi har inte varit i huvudstaden Kingston än, där klimatet nog är lite hårdare. De vi pratat med här älskar verkligen sitt land. Nästan alla är svarta. Alla hälsar vänligt. Många vill tjäna en hacka på att guida, sälja något eller prata en stund om livet, varefter de frågar om dricks. Ja det är väldigt fattigt. Nästan alla bor i skjul. De hundratals pubarna är skjul och i alla mataffärer hänger romreklam med halvnakna damer. Dekadens, tänker man lätt, men en lycklig dekadens. Det är ganska många invalider ute på stan. Enbenta, blinda och såna som nog haft polio. Men de kämpar upp för backarna på väg till jobbet. De flesta verkar gå eller lifta till jobbet. Många kilometer upp i bergen. Gud vilken fysik de har. Gå och gå och gå och sen hacka uppe i odlingarna och sen gå hem igen.
Vi hyrde en liten bil idag och körde runt uppe i bergen som är så där 2000 meter höga och otroligt lummigt gröna. Exploderande grönska kunde man säga. Det regnar varje dag även om det mesta hittills kommit på natten för oss. Uppe i bergen följer vi serpentinvägar med hisnande raviner och vattenfall överallt. De flesta medtrafikanter (dock inte så många, mötte c:a en per halvtimme) kör ganska sansat däruppe i bergen. Det är mest lastbilar och minibussar och de får väl laga själva om de kör sönder något. Men nere i byn på kvällen kanske det ibland är si och så med den där försiktigheten. Enstaka gånger om kvällen från ankarstället hör vi nån som burnar loss och kör som en galning eller så är det någon sällsynt skottlossning, men på det hela taget är det lugnt, förutom den ständiga partymusiken som strömmar över havet. Men det bor ju bara 18 000 själar i Port Antonio så det är kanske inte så konstigt att det är fridfullt. Vi har inte sett eller hört om någon som råkat illa ut här ännu, så jag börjar tro att min tidigare skräck för det “kriminella Jamaica” var väldigt överdriven. -Snarare tvärt emot. Mycket vänligt!
Huvudnäringen är kaffeodling uppe i bergen, men den är synnerligen dåligt organiserad och man ser företrädesvis enstaka buskar blandat med köksträdgårdar med grapefrukt, brödfrukt, lite tomater m.m. Överallt springer höns och getter. Ja, så fattiga är de inte och svälter gör de inte, men några stora pengar drar de inte in. Detta leder så klart till att de får betala rejält för skolor och sjukvård och någon pension finns inte automatiskt till den som blivit ganmmal och krasslig. -Man får lita till sina barn, sa en gammal dam vi skjutsade i dag, ner längs den slingrande serpentinvägen i skymningen. Hon hade fött sju stycken barn! En bodde nu i Kanada och en i USA och de skickade hem lite pengar till henne. Jag kunde inte låta bli att fråga henne vad hon tyckte om männen och deras laster och om också kvinnorna rökte ganja. -Nej, inte så vanligt, det är ju inte tillåtet sa hon. Hmm. -Men för männen då, frågade jag? -Det är ju deras val, och det finns faktiskt många arbetsamma, hederliga familjeförsörjare som röker ganja, tyckte hon när jag pressade henne på om hon tyckte karlarna blev dekadenta av ganjan. Alkohol är nog sämre då. Hon var på väg till Jehovas Vittnens möte denna torsdagskväll, och kom tack vare oss en timme för tidigt. Annars hade hon haft minst fem kilometers promenad nerför berget. Tidigare hade hon och mannen haft ett par anställda och en liten kaffeodling, men när världspriserna sjönk fick de dra ner. Fantastiskt gott kaffe är det i alla fall, tog en kopp på ett fik
Vi ligger ankrade i Errol Flynn Marina och betalar 25 US dollar per natt för det. Blir nog inte så många nätter till, även om polen, varmvattensduscharna etc. är fina. Lite för dyrt för oss och kanske vi är för fega för att ankra utanför dollarturismens skyddande borg, så vi seglar väl vidare norrut mot Kuba så småningom. Marinan kallar sig superyachtmarina och standarden är faktiskt på den nivån, det är så man känner sig lite bortkommen, men ännu har de bara haft fem gäster denna säsong och ännu verkligen inga superyachter, så inte konstigt att chefen la en timme på att visa oss runt. Vår närmsta granne är en norsk Bennetau 49:a med glada TV-grabbar. De kommer uppifrån Florida och är på väg mot Trinidad. De visade lite av sina senaste filmer de gjort ombord och man blev genast inspirerad! Skitbra! I kväll har de nog köpt med nåt kul från stan för det skrattas och fnissas våldsamt från deras håll.
Gustaf 4.45Z 15/11 2013, Port Antonio, Jamaica