Äntligen vind!
Det bubblar, skummar och fräser därute! Vi har gjort sju knop hela natten. Gick över på slör för styrbords halsar någon timme efter att det blivit mörkt. Vi tog in bommarna och surrade lill-genuan på däck och släppte ner stor-genuan i lä om babord. Annars hade kursen blivit onödigt sydlig. Prognosen stämde utmärkt och nordostlig vind kom på kvällen precis som utlovat. ca 15-18 knop. Inget mer drivande med 40 distans/dygn för denna översegling!
I skymningen fick vi besök av ett dussin små delfiner som lekte i bogvågen en god stund. En välkomshälsning till vår nya vind! De var småprickiga och hade vit tipp på nosen som var av “flasknos”-typ. Troligen “spotted dolphin” med en liten reservation för “bridled dolphin”. De två arterna är ganska lika och har samma storlek och beteende. En gång såg jag stjärten helt ovanför vattnet, bara ett hopp helt ur vattnet och enstaka gånger visade de den ljusare magen uppåt.
Eftersom det snart var två veckor sedan vi gjorde lusbehandlingen på de nu lite mer behårade familjemedlemmarna, var det dags igen. Allt för att få bukt med baggarna för gott! Vår avlusningsolja var så gott som ursöpen, så det fick bli att späda med billigare flott. Jag röstade för mineralolja, med det blev solrosolja, vilken inte blandar sig med apotekets produkt. Sålunda impregnerades Karin, Lovisa och Tina och det blev någon timmes luskammande. Två löss funna i Lovisas kalufs, vilka måste överlevt förra behandlingen eftersom de var stora och präktiga. För att vara helt säkra på framgång får det nog bli en sista kur om ytterligare två veckor.
Lovisa har börjat skriva en lång uppsats på engelska om en rymdresande mus vid namn Zonko. Andy hjälper henne med lite sagofraser såsom “Once upon a time…”, men det är Lovisa som skriver och hittar på. Blir riktigt bra tyckte vi när hon läste sina två första sidor. Huvudsyftet var att öva på att få in verben rätt i förfluten tid. Lovisa tänker renskriva på datorn och sätta in den på hemsidan´så småningom. De har nu tagit sig igenom nästan alla oregelbundna verb och vi drillar Lovisa i do-omskrivningar och att välja rätt på imperfekt och perfektformerna. Andys favoritmetod för att hålla Lovisa koncentrerad är att de kastar boll fram och tillbaka medan han förhör henne.
Karin och Lovisa har lekt väldigt bra med varandra senaste veckan. De har ett tjugotal mjukisdjur som är med i rollspelen. Där är sjukhusutrustning, affärsinredning med många plastspecerier och köksutencilier. De lagar mat och gör allt som de ser vuxna göra och kommer väldigt bra överens. Vi har inte hört några ord av saknad av världen utanför eller om barnen på de andra båtarna. De lever helt i nuet men tänker väl ibland på julförberedelserna och på kommande lördagsgodis. Ett bekymmerslöst liv.
De senaste mornarna när det varit ovanligt lugnt har Karin frågat om vi ankrat medan hon fortfarande legat kvar i sängen. När hon fått höra att det nog är en veckas segling kvar är hon lika nöjd med det svaret.
Tittade just ut en liten stund och satt i sittbrunnen och njöt av stjärnhimlen och den ljumma vinden. Kände friden och lät blicken vila på alla fyllda segel som driver fram oss över de skummande böljorna. Ah, det är vackert. På ena sedan står Karlavagnen, praktfullt, rakt ovanför en matt Polstjärna som är nära, nära horisonten. På andra sidan Södra korset, fri från störande moln. Det slog mig att eftersom både Polstjärnan och Södra korset syns samtidigt måste Södra korset vara en hyfsad bit från himlavalvets sydpol. Vid koll på stjärnatlasen ser jag att den ligger ca 30 grader ifrån, alltså 16 grader över horisonten för oss, eftersom vi är på 14N. Stämmer bra.
När Andy kommer på morgonen har han ofta berättat att han drömt om mig i rollen av något av sina gamla militärbefäl eller liknande. Ofta i en obehaglig situation med våld och blod, död och tortyr. Eftersom jag trott att han driver lite med min bristfälliga auktoritet har jag skojat bort det och hjälpt honom förbättra historierna med ytterligare några ruskiga detaljer. Men helt nyligen har jag faktiskt börjat tro honom. Han drömmer nästan alltid mardrömmar och i hans undermedvetna är jag en skrämmande typ. Senast hade jag fått tag i ett militärfordon som jag körde runt med som en galning tills vi krockade och bilen föll i bitar. Jag tror att Andy är full av skräck som han kämpar med varje dag. Kanske finns där saker kvar från nattliga uppdrag i Irak. Annars hade jag trott att åratal i armén i aktiv tjänst i fjärran ökenkrig skulle göra en människa hårdkokt med Rambos kalla och likgiltiga blick. Men kanske är det tvärt om. Kanske det bara samlar ärr. Ingen av de 30-40 människor som seglat med oss tidigare har haft mardrömmar på det sättet. Och det märkliga är att Andys inte handlar om stora vågor eller skeppsbrott, utan om våld och olyckor på land.
Gustaf 9.30z 18/12-2012, 13-50’N 51-54’W 550 sjömil kvar till Bequia.