Dominica i våra hjärtan
Vi lättade ankar vid sextiden i morse och seglade med den sista nordostvinden 53 sjömil söderut till Saint Pierre på Martinique. Dagseglingar betraktas här knappast som några nöjesseglingar. Bakom öarna växlar vinden från inget alls till 10 m/s och mellan öarna kommer den tunga Atlantdyningen in och påminner oss om våra tynande sjöben. Karin fick offra till Neptun idag. Men efter en redig kvällsmat med grillad kyckling och klyftpotatis i ugnen var hon full av energi och skurade halva båten med handtvål och regnvatten. Nu har mörkret lagt sig, Gustaf snarkar i soffan och barnen tittar på film. Ute är det mörkt och vindstilla. Alldeles nyss öste regnet ner. Båtarna ligger tätt för ankar, ganska nära stranden med risk att driva på varandra. Längre ut får vi inte ankra, där finns fullt med vrak.
Vi lämnade en sorgsen Susie i Portsmouth, kvinnan vi tidigare berättat om. Hon separerade från sin svenska partner när vi var där och vi hamnade mitt i separationsfasen, eller skärselden skulle man också kunna säga, för det var turbulenta dagar. Den svenske partnern Roger såg ut som en snäll rockstjärna och Karin frågade honom vid första mötet om han hade varit med i Bolibompa. Nej, svarade han, däremot såpan Robinson.
Under dessa för dem väldigt jobbiga dagar umgicks Susie och vi en hel del. Susie har ju seglat i Västindien i många år, varav hon har tillbringat en hel del tid på Dominica de senaste tolv åren. Hon kan mycket både om människorna och naturen där. Hon hade två hundar och en katt ombord. Barnen vallade hundarna. Lovisa väckte mig halv sju i söndags, påklädd, frukostäten och ville bli körde över till Spirited Lady för att vara med Susie. Igår tog Susie med mig på jazzfestival i Portsmouth. Jag tittade på alla de otroligt häftigt uppklädda lokala kvinnorna (varför klär vi oss i brunt, grått och svart hemma?!) och deras fint uppsatta hår med flätor och skruvar. Musiken framåt kvällen var superb. En öl kostade 8 kr. Där träffade jag flera amerikanska föreläsare, medicinare, från Ross University. En kille sammanfattade det positiva med livet på Ross: Den goda lönen och naturen. Han tyckte vandringarna var bättre på Dominica än de han gjort i Sydostasien (och där fanns ju tigrar och andra riktiga faror!).
I Portsmouth finns en större grupp så kallade boatboys, män som hjälper seglarna med allt från guidade turistutflykter, bojar (om man inte vill ankra), båttaxi, sopor mm. Många är seriösa människor, som jobbat med detta i många år, men det finns också mindre framgångsrika grabbar, som ändå försöker hanka sig fram och få ihop lite pengar på små affärer som fruktförsäljning och sophantering. Michael var en mörk rastakille med en melankolsk blick, han körde en liten grön båt med namnet Nature Boy. Han köpte frukt på marknaden, som han sedan sålde till båtarna. Gustaf hade väldigt svårt att säga nej till honom, när han bad om hjälp med att laga hans utombordare. Igår kväll när jag kom tillbaks till båten, då hade de gjort ett sista försök, men Gustaf fick ändå bogsera in honom till land. Michael pekade dock mot en katamaran som han tyckte Gustaf kunde köra honom till. Nästan framme började Michael leta efter påsen med “weed” som han tydligen skulle lämna över och inte kunde hitta!
Gustaf förstod nog då plötsligt varför båten hette Nature Boy – han förser seglare med diverse rökelse…
Tina, Saint Pierre, Martinique, 00.40Z, 21 maj 2013