Båtmek och valfläsk
Jag har varit väldigt energisk i fyra dagar nu, sysselsatt med att renovera fönstren på styrbordssidan. I skrovet är det insvetsat 11 cm djupa fönsternischer. Deras djup består av en 5 cm bred fläns. Jag tror det är 5 mm plåt. Själva fönstren är skruvade på insidan med 10 st försänkta M5 skruvar. Av någon oförklarlig orsak har babordsidans stålkarmar stått emot korrosionens tryck alldeles utmärkt, medan styrbordsfönstren midskepps totalt deppat ihop. Stålet har rostat där det ligger an mot plexiglaset, men inte i övrigt. Detta har pressat ut fönstret som krackelerat där skruvarna tvingat sig tvärs igenom.
Synd de inte kostade på sig rostfria karmar. Det gjorde vi, när vi hade den gröna båten, som nu heter Miss My. Det är också synd att de försänkte skruvarna i plexiglaset istället för att borra grova hål, låta skruvskallarna synas och ha brickor bakom dem. Då hade fönstren kunnat röra sig lite med temperaturväxlingarna och hade hållit bättre. Risken att de skulle tryckas in av vågor, hade då varit liten. Alla fönster jag har tagit loss har varit spruckna vid skruvarna, som ju har hindrat rörelser fullkomligt. Men nu blir det som det skall vara. De flesta fönstren gör vi öppningsbara, så blir det svalare här inne.
I går var vi på filmvisning på en pub här i närheten och tittade på en dokumentär som visade hur det var här på Bequia för 25 år sedan. Det var en jättefin film! På den tiden hade precis turistindustrin kommit igång och gav inkomster för fullt. Det var faktiskt avsevärt mycket större sprutt på tillvaron då än det är nu. Tio gånger mer segelbåtar och massor av kryssningsfartyg, om man får tro vad som sägs. Men folket behövde något annat att fantisera om, även om turistnäringen var det mest lukrativa.
Man drömde den kollektiva valfångardrömmen. ´Spänningen! Precis som för två generationer sedan. I alla fall enligt filmen var det drömmen att harpunera val som fängslade och stimulerade hela ön. Man byggde båtar. Fina, smäckra, spetsgattade, öppna segelbåtar i trä, målade i glada färger. För att få fast en lina i valen harpunerade man den med handkraft, en riskabel verksamhet. Sedan stack man den upprepade gånger med ett spjut i huvudet tills den förblödde. Det kunde ta många timmar att få ihjäl valen. Därefter drog man in den till stranden med små motorbåtar. Med lite tur kom då resten av flocken med. Tydligen är det inte helt ovanligt att flocken försöker hjälpa den skadade valen, något som avsevärt underlättar jakten. Men om valen var piggare och bestämde sig för att dyka djupt, kanske pådriven av smärta och ångest, fick man släppa den, annars skulle den lilla segelbåten dras med ner. Endast valarnas vet hur många som fått harpunen i sig och som sedan slitit sig efter en misslyckad jakt. En 20-30 cm järnhulling som sitter på tvären djupt inne i kroppen med ett rep hängande ut, inte så mysigt.
I filmen var det mycket av lovord och glamour. Ingen tråkig statistik, biologi eller diskussion om tillgången på val. Mycket bilder på präster som företrädde de olika kyrkorna som lovordade jakten och välsignade utrustningen. Det sades lite stolt att det var mer sport nu med valjakten än det var förr och att valarna hade blivit mer svårfångade med åren. Mera tillbakadragna, mindre tama och inte så vanliga, så från 1988 till -92 lyckades de inte få upp någon val, men -92 var ett bra år. Och där slutade filmen i ett stort, lyckligt blodbad i hamnen, direktsänt av den lokala nyhets-TVn. Sedan 1992 fångar de fortfarande val, dock högst fyra per år. Förra året fick de emellertid bara en.
Så klart förstår man att det är spännande att döda och kämpa med båtar och harpuner, att det är något som samlar byn. Man håller utkik, men förbereder sig. Alla tittar med kikare och hejar på de modiga kämparna där ute i båtarna. Den lycklige som drar in tonvis med kött till stranden och byn blir hjälte. På samma vis blir nog de somaliska grabbarna hjältar. Alltså de som lyckas med sitt sjöröveri. Pengar och glamour till byn. Dyra grejer, snabba motorer, fina vapen. Båtarna med rikedomar tar aldrig slut, det kommer nya, även om kanske någon gång en eller annan sjunker innan man kommer åt pengarna. Fast fartygen blir blygare, man får numera gå längre från land för att se dem. Ungefär som med valarna. En medeltida världsåskådning där hembyn är universums centrum. Hur världen fungerar i övrigt är inte så relevant. Inte när man själv är medelpunkten.
/Gustaf 5.50z 26 jan 2013