Rolling, rolling..
Vi har frisk passadvind från ost på 12 m/s, i byarna lite mer. Sjön är runt tre meter och får båten att ömsom rusa nerför eller sakta in och kämpa uppför vågkammarna. Vi tog in det sista av mesanseglet inför natten och seglar nu på ungefär 50 kvm genua i lovart och våra 28 kvm fock i lä. Lite tokig segelsättning kanske du tycker, men den ger mer utrymme för justering än att slöra med full 75 kvm genua i lä utan spirbom. Dessutom balanserar båten bättre med lite mer segel också i lovart, eftersom vi lutar 5-10 grader ner i lä om styrbord, så rodret står nu neutralt. I annat fall hade vi varit allt lovgirigare, ju mer det lutar.
Litorina som seglar inte så långt ifrån oss väljer istället att spira förseglet i lä, Patrik sa att det inte blev någon ordning med bommen i lovart, seglet bara flaxade omkring. Men då får jag tillägga att vi har avsevärt längre bommar än de och större utrymme att hålla ut seglet mot lovart, vilket såklart har sina för- och nackdelar. När bommarna satt från relingen var de sex meter långa vilket var lagom, så jag tog till med 8 meter nu när de går från masten, som sitter lite drygt 2 meter in på däck. Vad jag inte riktigt räknade med var att en del av de 6 metrarna då gick åt till att peka uppåt, så vi hade nog klarat oss med aningen kortare bommar, Vi har inte behövt spira ut ända till nocken ännu. Men å andra sidan har vi haft minst 10 m/s sedan vi lämnade Gran Canaria, så då är man lite försiktig med att skära upp högt i vind med full genua som man pressar ut maximalt. Ska bli spännande att se hur spirbomsystemet fungerar i lättvind, vilket det ser ut att bli mycket av framledes.
Barnen har nu fått sina sjöben fullt ut nu och Karin vill vara med i byssan och laga mat. Lovisa läste ut en hel Kamratposten under flera timmar utan att släppa blicken från tidningen och då har vi ändå ganska stökig sjö, det har ju blåst friskt i 6 dar i området, så vågorna borde vara mättade med energi. Andy har ägnat flera timmar åt att öva engelska med framför allt Lovisa, men också Karin får sin släng av sleven och de är alla nöjda med resultatet.
Vi passerade 23-30 N under dagen och det var bara Lovisa som visste att detta var Kräftans vändkrets, “tropics of cancer”. Det hade hon läst om i Atlasen sa hon och sen berättade hon att det är där som solen står i zenith under norra halvklotets midsommar. Vi kan därför med fog påstå att vi är i tropikerna nu.
Karin och Lovisa ser nu fram mot julen och planerar vilka kakor som ska bakas. Tina och barnen övade julsånger med sångboken ikväll efter att solen hade gått ned. Lovisa funderar på vad hon kan ge Andy i julklapp och planerar att virka något. Hon virkade som en galning sista veckan före avfärd, så jag räknar nog själv med att få en äggvärmare, slips eller mössa…
Andy erkänner fortfarande alltsom oftast att han är skitskrämd av vinden, krafterna i seglen på flera ton, båtens våldsamma rörelser och vågorna som tornar upp sig högt övar aktern och vräker båten framför sig så att det känns som att vi skulle krossas. Han förundras över att inte vi andra upplever det på samma sätt och tittar med bävan på hur autopiloten håller båten på kurs och fantiserar med fasa över hur det går om den slutar fungera och han tvingas försöka hålla båten på kurs själv. “I will literally cry…” Samtidigt njuter han av det mäktiga skådespelet och är väldigt glad att vi plockade upp honom. Han är dock inte så säker på att alla liftarna där på vandrarhemmet hade uppskattat det lika mycket om de väl hade fått en lift. Det var bara tre av 25 som fick segla med någon båt av dem han träffat.
Vi fortsätter att ta oss söderut för att få behålla vinden om några dagar då ett litet lågtryck stökar till det därute. Johan på Corinne, som vi har daglig radiokontakt med, säger att man måste ner till 14N för att vinden ska stå sig nu, och då blir det ändå bara högst 5m/s. Det är ju en betydande omväg, men en veckas stiltje eller motvind är inget vi vill ha, så det är väl bara att hålla vidare mot sydväst en knapp vecka till. Lustigt, när vi seglade 1991 den här vägen tittade vi aldrig på väderprognoserna och ändå det gick bra. Blir man vekligare med åren?
Diskuterade detta spörsmål med Michael på Scherzo i Las Palmas och han hävdade att vädret här faktiskt ändrats påtagligt sedan för 20 år sedan. Lågtrycken går längre ner, det regnar mer och nordatlantiska högtrycket är inte alls lika ofta på plats som det var då. Detta leder till en mindre stabil passadvind, mindre vattenflöde norrifrån resulterande i förhöjd ytvattentemp som i sin tur leder till mer frekventa tropiska stormar och att man tex numera kan få guldmakrill på Kanarieöarna. Den tropiska cyklonen som låg söder om Azorerna medan vi var i Spanien sades vara den mest långlivade som registrerats, 40 dagar tror jag.
Samtidigt som det blir varmare vatten här blir så klart följden på andra sidan högtrycket att Golfströmmen tappar sugen och vi får kallare vintrar i Sverige. Det enda jag inte kan fatta är hur allt detta hänger ihop. Hur kan global heating leda till att azoriska högtrycket inte bildas?? För att förstå det måste man kanske först fatta varför det normalt ska uppstå. Lågtryck i norra Atlanten bildas av jetströmmarnas meandrande flöde på 10 000 meters höjd vid frontsystem som suger upp luften från havet som en vattensug, men varför blir det egentligen högtryck? Är det brist på front och ständigt stigande luft vid ekvatorn som tvingas ner när den svalnat i höjderna? Men varför skulle den då inte vilja ner igen numera? För att den inte svalnat nog? Har man mätt lufttempen på 10 000 meters höjd vid 35 grader nord och sett om det skett förändring med åren? Nyfiken i en strut… Sånt kan man fundera på när man blickar mot den stjärnklara natthimlen…
Gustaf 6.50Z 4/12-2012 22-14N, 22-18W