Mitt i Jamaicakanalen
Mörkret har fallit och månen och Venus strålar bland stjärnorna på det gnistrande havet. Långt bort syns lanternorna av ett handelsfartyg. Har sett ett halvt dussin såna under dagen, så vi får betrakta det som trafikerade vatten, och är nu glada för att vår AIS sänder vår position, kurs och fart så det blir lätt för dessa att hålla undan för oss. Har sett drivande sargassotång några gånger i dag och lite spridda sopor på havet, dock inte anmärkningsvärt mycket. Vi har sett några bruna sulor på håll och allt detta ger känslan av närhet till land, även om vi ännu är 35 sjömil till närmsta ö, en liten holme vid namn Navassa Island i USA-ägo. Övervägde ett tag att ankra där för att snorkla lite, men eftersom det är Tinas födelsedag i morgon var vi sugna på att anlöpa Jamaica direkt, vilket bör bli i morgon vid gryningen. Det är nu 50 sjömil kvar och vi slörar just nu förbi Jamaica för att efter gippen komma lagom fram i dagbräckningen.
Det susar lite från propelleraxelgeneratorn som är påslagen för att ladda batterierna. Härom natten körde vi den senast och då gav den ständigt över 20A och toppade på 57A, så batteribanken blev fulladdad på 6 timmar varefter jag la in backen så att den åter stängdes av. Men då seglade vi runt 7 knop, nu gör vi bara runt 6 knop vilket nog ger ca 10A i snitt. Under 5 knop är den ingen idé att ha på, då laddar den ur batterierna med upp till 5A. Men vid så låga farter laddade fortfarande vår Missouri permanentmagnetgenerator, den var perfekt för lite lägre fart. I stället blev den tyvärr otrevligt varm vid högre hastighet och tillförde båten ett litet tjutande från de starka magneterna. För att kunna lita på den borde jag satt templarm på 85 grader och en rejäl fläkt. Neodynium-magneterna tål inte mer värme. Dock sitter de i rotorn som väl är lite svalare än höljet. Tror de överdrivet starka magneterna i den 14-magneters Missourigeneratorn ger en del järnförluster i statorn, och att det är därför det blir varmt när järnet mättas fram och åter. Som en transformator man driver med lite för hög spänning och som brummar ilsket och blir varm när järnet mättas. Men använd som vindgenerator gör detta inte så mycket. Där är kylningen god. Men i motorrummet som kanske redan är uppåt 60 grader varmt efter att kört motorn några timmar finns inget utrymme för förluster, då grillas magneterna. Missouri säljer en variant med bara sju magneter som kanske lämpar sig bättre för motorrummet, men den kräver nog högre uppväxling. Jag har 32 cm remskiva på axeln och 8 cm på generatorn.
Samariummagneter istället för neodyniummagneter vore en annan lösning, de tål 120 grader, vilket bör räcka. En annan princip vore en luftlindad pannkaksgenerator, såna finns det många byggnadsbeskrivningar till på nätet, för små vindkraftverk. De har inget rotationsmotstånd innan man tar ut ström, så propellern snurrar lättare igång och så har de järnpulvermagneter som tål rejält med värme, dessutom är de tysta och laddar redan vid 300 rpm, precis som missourigeneratorn. Nackdelen är att de får en tallriksstor diameter eller mer för att kunna ladda vid dessa låga varvtal, så de kräver ett hyfsat rymligt motorrum. En mer kommersiellt gångbar princip är en rejäl bilgenerator som vår, men där regleringen ersatts för att optimera propellervarvtal, värme och energiuttag. Kanske jag någon gång snickrar ihop den ideala axelgeneratorn och kommersialiserar den, så andra långseglare slipper vår långa väg av generatorbyten -optimering… En sådan bör kunna ladda som en funktion av kuben på seglingshastigheten istället för som vår, att ge minus vid under 5 knop och 50 A+ vid 8 knop. Nej, här finns utrymme för lite go styrelektronik..
Oj då, ursäkta detta generator-navelskåderi. Lite skadad är man kanske av dylika funderingar. Men strömfrågan är synnerligen viktig för långseglare, särskilt såna som styr båten med autopilot och har både kyl och frys. Då behövs hundratals ampertimmars laddning varje dag, och 500 W solpaneler allena är långtifrån tillräckligt.
Snart dags att gippa nu, vi har Formigasrevet 13 sjömil förut. Sen kan vi slöra raka vägen till Port Antonio, norr om Henry Holmes bank.
Gustaf, 01.27GMT 12/11 2013, pos 18-17.2’N 75-38.6’W