Ruinstaden Saint-Pierre
Fem intensiva dagar hade vi i Saint-Pierre. En eftersmak av regn-regn-regn, men kanske man börjar vänja sig vid detta, för trots allt är man ju svensk. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, ha ha. Regn och svett, fast jag börjar vänja mig vid att svettas kontinuerligt också, temperaturen ligger på 28-32 grader för jämnan. Saint-Pierre var full av gamla stenmurar, rester av byggnader från ett vulkanutbrott 1902, och mellan ruinerna hade man byggt nya små hus. En katedral med plåttak piggade upp utsikten från ankarplatsen. Vi blev snart bekanta med en annan barnfamilj i segelbåten Brizo, ryska Lydia och Dimitri med barnen Alyssa 10 år och Alex 6 år, som bott i Australien de sista 15 åren. Tillsammans gjorde vi en skojig utflykt i onsdags, till ett lokalt romdestilleri i trakten. Egentligen var allt stängt, för det var årsdagen då man firade slavarnas frigörelse. Karin och Alex gick och tvärvägrade att gå, om vartannat. Vi fann på vägen ett lokalt bageri som sålde fantastiskt goda saftiga kakor. Vi fann också enorma mängder av mango och fyllde väskorna. Väl uppe vid destilleriet kunde man se sig omkring ganska bra ändå, fastän det var stängt. Barnen sprang för första gången på många månader över stora gräsytor. Dmitri, som karakteriserades av en imponerande envishet, lyckades till och med beställa rom till de vuxna och läsk till barnen i den stängda restaurangen, så hemåt rullade alla nerför, fort och utan klagomål. Med festligheterna i stan så fick vi fin musik från land till en gemensam middag på Caminante med Brizos besättning, och fick även se ett fyrverkeri på kvällen. Det låg ytterligare en barnbåtsgranne bredvid oss, en österikisk katamaran, med två små pojkar ombord. Men föräldrarna var lite tysta och reserverade, de hade sålt sin båt, den nya ägaren väntade i Trinidad. Mamman antydde att hon inte ville segla mera, och att hon var rädd för att segla.
Dessa katamarangrannar stod i stor kontrast till den muntra ryska familjen, och som verkligen inte är rädd av sig. Dimitri hade varit navigatör på ryska ubåtar i Stilla havet, innan de valde att flytta till Australien. Nu drev han ett företag som sålde övervakningskameror, som han skötte via internet.
Idag har vi gått för motor till Fort de France, huvudstaden på Martinique, för att storhandla för de kommande månaderna. Karin och Lovisa var väldigt engagerade ikväll med att stuva ner 60 liter UHT-mjölk i kölsvinet, choklad, läsk, vin, tandkräm, diskmedel, schampo… Frysen fylls med kött. Kylen med ost. I morgon tidigt gör vi ett par inköpsrundor till.
Tina, Fort de France, Martinique, 02.00Z, 25 maj, 2013