På flykt från verkligheten
När vi stävade in mot Bonaire i förrgår kväll ropade Tina upp hamnkaptenen på kanal 17 och förhörde sig om val av bojar och maxlängd. I retrospec ett mindre lyckat drag kom det att visa sig, eftersom hamnkaptenen uppmärksammade oss på att vi var för stora att ligga vid boj och uppenbarligen var intresserad av att få in oss i marinan. Marinan kostar över 60 US-dollar per natt för oss, vilket kändes som lite för mycket. Vi klarerade in på morgonen och for sedan ut och snorklade på lill-Bonaire och kom inte tillbaka förrän halv sex. Då hade vi fått en ganska välkomnande färdigtryckt lapp i sittbrunnen att vi bör komma och betala för bojen, men att maxlängen är 55 fot. Hmm. Vid frukost nästa dag bestämde vi att jag skulle in och betala medan Tina skötte skolan, men innan vi kommit så långt kom bojvaktarmannen och inspekterade oss med sin båt och eftersom han mindes att vi var för stora skulle vi omedelbart iväg!
Har de inget bättre för sig kan man tycka, men det sa jag inte, utan bad så mycket om ursäkt för besväret och berättade att jag surrat oss i ett extra cementblock jag hittat på botten, så jag kände mig trygg där jag låg, och att jag gärna betalar för bojen utan att få några garantier från deras sida. Men han påpekade att han egentligen inte gillar långseglare och att han bara gör sitt jobb och följer sina regler. Han ville helt uppenbart att vi skulle betala för att gå in i hans eller hans brors marina, annars kunde vi dra så långt vägen räcker. Det är ju ankringsförbud på Bonaire, så vi bestämde på stående fot för att lämna landet, även om dykningen såg lovande ut. Tina som var mer upprörd än jag tycker det är uselt att de inte går ut med denna information, ty i så fall hade vi stannat på Roques och Aves på vägen istället för att gå till Bonaire. Myndigheterna på tullen och immigration (holländare och inte från Venezuela) var desto trevligare och beklagade bojpotentatens grinighet. Man kan ju hoppas de tar en intern diskussion om charmigt beteende någon gång.
Det var sex timmars segling till Curacaõ och vi tog oss in i den smala öppningen till Spanish waters strax före skymningen. Där mötte vi Litorinas gula gummibåt. Vi fick ett mycket varmt mottagande och det var läge att bjuda in dem på lite mat och dryck, bl.a. på en tvåkilos barracuda vi fångat på vägen. Vi har inte sett dem på tre månader och barnen busade och hade verkligt skoj medan vi vuxna skvallrade och smidde planer för framtida äventyr. Patrik och Monica har kommit fram till att de är båtfakirer som seglar enskrovsbåt och inte katamaran, vilket de tror har löst deras sjösjukeproblem. Konstigt, min tro är fortfarande att en katamaran rör sig ännu knyckigare i sjön, men det kan man ju ha olika åsikter om. De är nu sugna på Colombia några veckor efter ABC-öarna, innan de går till San Blas i Panama.
/Gustaf 03.50Z 26/9-2013, Spanish waters, Curacaõ, 12-04.8’N 68-51.8’W