I startgroparna för nya äventyr.
Vi har legat på Grenada i tre veckor nu, men det känns som en mycket kortare tid. När man kryper in i sina projekt går tiden hisnande fort. Det är lite som att vara på jobbet, man löser problem, kämpar på och så har det plötsligt blivit sommar, eller så har man plötsligt fyllt 40 år. Skrämmande. På havet åldras man mycket saktare, man kommer ihåg dagar, möten och händelser. Men nu ligger vi här och väntar på ett paket från England, så då ska jag beta mig igenom en 60 punkters lista. Jag och Martin Luther. Tina hade bara 30 punkter på sin…
Jag har mekat med allehanda projekt här, men ganska mycket är sånt som borde ha gjorts redan i Sverige, men inte hunnits med. T.ex. har en 500 W transformator, avsedd till att bygga en batteriladdare till elverket, legat i skrotlådan ett år, men är nu prydligt monterad bredvid mina två tidigare 30A laddare jag gjorde i ordning på Kanarieöarna resp. på Bequia. Så när vi körde elverket i dag, för tvättmaskinens skull, laddade vi med 100 A. Vanligen räcker vind och sol också till tvättmaskinen, men det är inte så mycket vind här, så vissa dagar behövs lite laddhjälp.
På Kanarieöarna köpte jag en handfull 95-graders termoswitchar, som nu, ett halvår senare sitter pepprade på de båda dieslarnas avgasrör och på trefasgeneratorn. Påmind av händelsen med den brunna båten häromveckan, har jag försökt rekonstruera hur vi troligast skulle kunna börja brinna. Jag hittade två svaga punkter: Stopp i kylvatten samtidigt som att det befintliga temperaturlarmet kanske har rostat bort. Eller att watermakerns trtefasmotor fasar ur p.g.a. överbelastning och vår generator på 15 kW brinner. Över 95 grader tjuter nu ett stort horn i “hallen”, alltså vid navbordet. Tutar den är det dags att stänga av ett eller annat…
En annan brandfara som oroat mig är att huvudkablarna mellan batterierna och huvudsäkringarna kanske kunde kortslutas på vägen. Detta hände oss i januari 1992 utanför Antigua. Allt blev svart och båten rökfylldes på ett par sekunder. De sovande kom hostande upp på däck, där skummet forsade i mörkret. Nattsegling och ganska hög sjö och mycket rörelser. Inredningen i en båt sitter inte still som i ett hus, så därför är det bra om elsystemet är byggt med tanke på det. En klämd kabel var det då, isoleringen nöttes igenom och det blev kortis till skrovet. Sånt kommer man ihåg. Egna misstag kanske man kan lära sig av, även om det går sakta. Eftersom vi här har 2000 ampertimmar batterier och inte 240 som vi hade på den tiden, skulle förödelsen nu troligen bli av motsvarande större omfattning, om det nu skulle bli kortis. Då hade vi alla batterier i parallellkoppling före huvudsäkringen. Här har vi byggt fem grupper batterier med varsin plus- och minussladd på 70 kvmm. De går ca 2 m fram till säkringsskåpet i maskinrummet, där varje grupp säkras med en 300 A smältsäkring. Blir det kortis går troligen säkringen och det är “bara” 400 Ah batteri som kortas. På vår förra båt hade vi byggt sju grupper med 150 Ah batterier i varje grupp, säkrade med 63 A automatsäkringar. Det var rejält med automatsäkringar. Det gjorde det lätt att jobba med batterierna utan att tvingas stänga av elen i båten. Misstänker man ett dåligt batteri är det bara att slå av den gruppen. Det är ju dessutom ganska otäckt att skruva av kablar från batterier, med så mycket effekt bakom, när allt ligger i parallell. Min fasta 9/16″-nyckel skulle genast smälta av i handen på mig om den snuddar och svetsar fast mot batteripolen bredvid. Ibland måste man isolera ett batteri man misstänker är dåligt även om det går hög sjö, och då gäller det att inte klanta till det…
Nu tänker du nog: -Ha, de har blivit gamla och oroliga. Dags för hemmet. Och så tittar du på bilderna och konstaterar både gråa hår och mycket snack och liten verkstad. -Jo, kanske. Men faktum är att vi förbereder oss för nya äventyr. Vi lämnar snart Windward island efter ett halvårs kuskande här för att ta oss mot Stilla havet. Och då är vi snart långt från affärer och Google och får lita oss till oss själva och båten.
Eftersom jag gillar små elektronikprojekt, bytte jag igår till mig ett trasigt Fluke 192, ett 60MHz bärbart oscilloskop mot en liten vinsch, som blivit över ombord. Ett jättefint oscilloskop, men tyvärr är skärmen dålig (full med ränder) och förra ägaren har misslyckats fem gånger med att laga den. Ett lämpligt projekt för hemmakvällar, och får jag den i trim blir det perfekt för Lovisas skolarbete till hösten!
Ja, just det! Den jag tradat oscilloskopet från, Jeff på Seala, är ju värd att nämna. Satt och hörde historier i hans båt hela dagen i går. En typisk sydstatare från New Mexico. Politiskt desillusionerad som många jänkare, odlar jättestort skägg, HD-fanatiker (det handlar om motorcyklar), jobbat med radioteknik ute på de heta oljefälten i Texas i över 20 år och alltid bott i trailer tills han en dag hade sparat ihop 1/3 milj dollar för att långsegla. Dem snodde en opålitlig placerare, som sedermera sköt sig i fängelset. Han lyckades få tillbaka 1% av besparingarna. Jobbade åter i flera år och sparade, köpte båt och har nu seglat i sju år. Han gillade Malaysia bäst på förra varvet och är nu på väg att segla tillbaka dit men han har inte råd att gå genom Panamakanalen i år. Åter verkar han ha litat alltför mycket på en skum placerare, för hans sparpengar är låsta i sex år till och han har nu slutat att få månatlig avkastning, något som oroar honom. Vi pratade mycket radioteknik, duplex och repeatrar. Sånt är han bra på. Hade varit med om att sätta upp ett kommunikationssystem för att köra meteorscatter digitalt med snabba frekvenshopp på mellan 1.8 MHz och 50 MHz. Då kunde man texta till varandra i hela USA utan att behöva köra över satellit. Men det vanligaste kommunikationssättet i Texas bland borrarna var på 45 MHz med 100 W och långt mobilspröt på bilen. Med 100 W gives 100 miles… Och för att nå längre hade de repeatrar… Ja det är fascinerande att sitta och höra om dessa livsöden och all denna teknik. Om cowboyen med massor av vapen och sprängämnen på en stor motorcykel som väljer att bo i husvagn och aldrig gifta sig. Lagar apparater i sin ensamhet ute på prärien, där den röda solen sänker sig över väldiga vidder.
/Gustaf, Prickly Bay, Grenada 4:20z, 5 juli 2013