Musik från salongen
Puh! Nu är fönsterprojektet färdigt i alla fall så långt vi har material ombord. Målning och packningar är klara och fönstren är borrade och på plats och träinredningen är återmonterad. I dag jobbade Tina med att skruva tillbaka förvaringsfickor och mörkläggningsgardiner. Till två av fönstren har jag svetsat rostfria ramar att sätta på insidan och de är uppriktade, borrade och polerade och pryder nu sin plats. Ska det bli ramar till de resterande fönstren också får vi köpa mer 3 mm rostfri plåt. Vi har inte så det räcker till fler fönster ombord, men egentligen är nog inte ramarna helt nödvändiga, så kanske fuskar vi med dem…
Jag och Karin gjorde en rejäl promenad på eftermiddagen idag efter skolarbetet, och sparkcykeln åkte med upp och ner för backarna. På hemvägen rodde Karin själv, det gick ganska bra om än lite i zigzag.
I söndags var vi och hälsade på i Tjeldöy, en skotskflaggad liten (120 ton, 32m lång) f.d. norsk skolskjutsfärja som är den båt som ligger närmast oss på ankringen. Hon fyller 60 år i år, men är tyvärr illa underhållen de senaste 30 åren, så rosten i bordläggningen längst ner i botten från för till akter fick mig att sova illa natten efter besöket. Jag kan inte hjälpa det, men plåttjocklek, spantkvalitet och välbefinnande är för mig sjukligt sammankopplade. Har nog knackat rost, målat och skött om offeranoder lite för stor del av mitt liv.
Robert, skotten som har haft henne sedan ett par år tillbaka har varit professionell racerförare hela livet tills han pensionerade sig och han är mycket händig. Han har en liten verkstad i land, och där mekar han med allt utom kyla och toaletter som han uttrycker saken. Flera charterfirmor anlitar honom och han verkar seriös. Aluminiumsvets, svarv och fräs är hans områden. Det förefaller som om han sakta men säkert rustar upp Tjeldöy, även om det är ett hopplöst företag. Han har just lagat värmeväxlaren på den gamla skotska Kelvin-motorn (fartygets huvudmaskin) och han har haft en svetsare senaste veckan som reparerat skrovet ovan vattenlinjen på styrbordsidan, och han arbetar nu med den läckande hydraulstyrningen.
Men utan att slipdra henne och få bytt ett eller annat ton med bottenplåtar och spant, kan hon sjunka vilken dag som helst. Men det oroar honom föga, detta att komma hem från jobbet – och allt man äger ligger på botten. En formula-1 förare är väl inte den lättoroade sorten. -Jag går nog ner till Venezuela i september och slipdrar henne och låter fem svetsare jobba åt mig en månad, så ska det nog bli ordning, menar han. Men om det var denna september eller nästa låter oklart. Det är nog mycket som ska till om man ska få henne att köra för egen maskin över det öppna och upprörda havet ner till fastlandet. Här är det på tok för dyrt med slipdragning för att ett sånt projekt ska vara ens tänkbart. Hon utrustades för långfärd i Holland på 80-talet efter att köpts från polisen. Hon hade nämligen blivit beslagtagen för knarksmuggling! En brokig historia för en liten “Styrsöfärja”.
Senast hon var slipdragen, som hastigast, var 1992 i Venezuela om jag minns rätt. Betyder 20 år utan bottenfärg. Då skulle hon bli charter-dykbåt, men det kom av sig, och slutligen blev hon bostad åt en racerförare! Ska bli intressant att följa hennes framtida öde. Finns tydligen en del på nätet att läsa. Här på ön är stålplåt jättedyrt, ca fyra ggr svenskt pris, så Rob beställer plåt från Trinidad för att få tätat också på babordsidan och fixat däcket, där det regnar tvärs igenom.
Häromdagen tappade Lovisa en bit av en av våra blockflöjter över bord, hon spelar ju ett par sidor i sin bok varje vecka och fick väl ett hjärnsläpp då hon skulle spela för fiskarna. Jag trodde att jag kunde plocka upp den där biten med lätthet, så jag drog på mig dykargrejjorna och letade 40 minuter på förmiddagen och lika länge på kvällen, men utan framgång. Det är 20 meter djupt här och eftersom vi har 70 meter kätting ute och svänger av och an i vinden är det en väldigt stor yta som måste avsökas. Dessutom är det till stor del sten, korallrester och vrakdelar där nere (efter att varit ankarplats i 500 år), så det är inte lätt att hitta en liten brun plupp, om den nu verkligen alls sjönk, den var ju i trä den där flöjten…
Hur som helst var det ett par fina dyk och jag fick se ganska mycket liv trots att jag höll mig under båten plus minus 30 meter. Bläckfiskar, langustrar, en massa fisk och krabbor, och en stor stingrocka på över 1.5 meter som jag var en armlängds avstånd ifrån på båda dyken visade upp sig. Många vackra gamla flaskor, halvt begravda i sanden, övervuxna med korall talade om flydda tider. Vattentempen har sjunkit någon halvgrad och är nu mellan 26 och 27, vilket precis räcker för att dyka utan våtdräkt. Blir lite frusen efter 50 minuter i vattnet. Brukar ta ett litet dekompressionsstopp på tre meter innan jag går upp det sista och då tänker man på att det är svalt på slutet. Utan våtdräkt blir det mycket kortare startsträcka att dyka, bara tre-fyra kg bly och så är det färre grejer att skölja efteråt. Dessutom är alla de våtdräkter jag har lite för små. Någon dag ska jag väl skaffa en som passar.
Vi har en liten tysk stålbåt på 27 fot ankrad här bredvid oss. Den har legat ganska länge i viken men verkar vara i perfekt skick i kontrast till de flesta andra båtar som blir kvar för länge på samma plats, man säger “men and ship rot in port”. Möjligen gäller inte ordspråket “Women and their ship…”? Ombord bor Angela, en ensamseglare som brukar tillbringa kvällarna hos Rob och hans kompisar på Tjeldöy. De gillar att snacka teknik, hon får använda hans verkstad mot att hon sköter lite underhåll på Tjeldöy. Slipning och lackning, kapellsömnad mm. Hon är nog den muskulösaste kvinna jag sett hittills. Hon talar skotska med svag tysk accent och kan väl vara lite över 30 år. Hon skrattar hela tiden, en glad fyr. Denna kortklippta kvinna lever på att meka med olika problem på båtar och hus och brukar segla runt i en spetsgattad liten klassisk segelbåt hon byggt själv sen hon kom till ön. Jag trodde ju först att hon och Rob är ett par, men så for Rob på söndagsmiddag till sin fru, den tredje i raden, som bor iland. De träffas en gång i veckan, så förhållandet utsätts inte för alltför mycket svetslukt och smörjolja. Ovanligt att vara särbo på en 5 km stor ö med 5000 innevånare.
Angela är lite skeptisk mot att lägga ner möda på att renovera Tjeldöy och tycker nog den har passerat gränsen för det ekonomiskt försvarbara, och jag är beredd att hålla med. Skepsisen kan också bero på att hon nog vill segla vidare, har legat länge nog här och vill fortsätta på sin världsomsegling, men hon vill gärna slå sig ihop med en lämplig karl, gärna en som har en större båt än hennes egen. Så, karlar, drömmer ni om glad och stark kvinna som svetsar, dyker och plastar båtar, väntar här Angela på er att mönstra på och segla mot äventyren bortom horisonten.
Lovisa kom till sist fram till sina efterlängtade andragradsekvationer och har nu löst dem på längden och tvären ett par dagar. Vi ska pilla med dem en vecka till, men jag tror jag ska stoppa med algebran och ekvationer där. Det ska få sätta sig lite och får dyka upp i olika lästal närmsta tiden. Hon vill varje dag ha något nytt, annars blir hon besviken. Det är lite stressande för mig, för sen följer ju derivering och integrering som är ett jättestort kapitel, och som kräver en hel del bevisande hit och dit för att den kritiske ska kunna följa logiken.
Vi har ju inga andra matteböcker än vad vi fått av Lovisas fröken så jag får improvisera en del för att kunna visa henne nåt nytt varje dag. Men innan ytterligare algebra får tillkomma måste vi jobba någon månad med geometri, det gjorde vi på Irland senast. Då höll vi höll på med areor av trianglar, volymer av tunnor och pyramider och sånt, vill jag minnas.
Lovisa är fortfarande inte så snabb i huvudräkning, så det övar vi på ett par timmar i veckan. Det har varit betydligt svårare att uppbåda entusiasm för hundratals enformiga plus, minus och gångertal för att få upp snabbheten, men fröken Catherine säger att man ska klara 45 tal på tre minuter, och vi ger oss inte innan Lovisa klarar av för de olika räknesätten. Hon måste ta sina certifikat. Men det kommer att kräva mycket arbete. För plustalen är det inte långt kvar nu, och detta är nog hennes drivkraft, att “tenta av”, samt att få oss att sluta älta 100 st 7+8 , 9+6 , 5+8 , 7+6 osv osv i all evighet varje dag. Vi tycker alla det ska bli skönt att lägga detta tragglande bakom oss!
I går när vi tittade på en engelskspråkig film utan text var det skoj att se att Lovisa satt trollbunden och följde vad de sa. Hon fattade faktiskt! Annars förfaller hon alltid till att läsa texten (vilket jag också gör många gånger får jag erkänna, också om det är på svenska, man kanske är lite döv?). Men det är skoj när det går framåt.
Också Karin uppskattar sin skola oftast, men så är självklart inte alltid fallet. Ibland är det stora protester, då får hon vanligen gå fri att göra något annat, hon är ju bara 6 år, och hon har oftast lite kortare skola än Lovisa. Det har varit trögt med både läsning och räkning kan man tycka ibland, för jag jämför såklart med Lovisa som älskade att leka skola redan när hon var två-tre år. Men efter tio minuter blir Karin helt utpumpad och gissar vilt och då får hon pusta ut lite, men vi ser i alla fall framgång vecka för vecka och hon läser nu en handfull meningar eller något tiotal serierutor innan man får ge upp och låta henne vila. Skrivning går nog lite bättre, delvis tack vare att hon har en rolig skolbok där man gör korsord, en riktigt bra idé!. Karins bästa ämne är annars teckning, och det blir jättefina små alster varje dag.
Idag avslutade Tina och Lovisa dagen med att jamma i salongen. Tina på gitarr och Lovisa på kongas, och de sjöng, spelade, bonkade trummor och skrattade. Imorgon är det nämligen trum-happening klockan ett på en av strandbarerna här och då är alla barn inbjudna att lära sig spela kongas mm, och det ser våra barn fram emot mycket. Det ska bli trevligt! Även en taktlös trum-illitterat kanske vågar sig dit för att banka då?
Gustaf 3.50 z 9/2 2013 Bequia