Vattenmelon och spöken
Jag köpte en 10-kg vattenmelon när vi var och klarerade ut på Curacao och det tunga aset släpade jag i ryggsäcken i värmen på bussen tillbaka till båten. I dag har jag skurit bitar av den i det oändliga och oj vad vi kalasat hela dagen. Ändå har vi 2/3 kvar, som jag till slut lyckades få in i kylen så att den inte ska jäsa innan vi spottat sista kärnan överbord. Perfekt, knallröd och himla söt!
Mitt i melonmumsandet och det förtrollande blå karibiska havets prakt kom ett dussin spinner-dolphins och visade lite av sina hoppkonster. De är inte så stora men desto lekfullare, och himmel vilken acceleration, och vilka hopp! De red länge i bogvågen och kikade på oss, hela familjen, där vi stod i fören med stora leenden. Karin kom fram till att hon inte ville bo på en båt mer utan i havet och vara en delfin, de såg ut att ha så vansinnigt roligt. Men sedan drog hon ihop ansiktet i medkänsla och tyckte synd om dem när de landade med magplask efter fem-sex-metershopp, gång på gång. Ajaj vad det måste göra ont på dem. Hon har oändlig empati med alla djur, det lilla livet. I kväll fick Karin ha iPaden för sig själv hela kvällen till elva och hon omväxlade mellan att hoppa över krokodiler och träna språk, för Lovisa gick och lade sig tidigt. Lovisa sa att hon såg fram mot skolan i morgon, det har varit för mycket ledigt med en hel helg, tyckte hon. Nu när sjöbenen sitter, behövs bättre stimulans än bara iPad och ljudsagor för Lovisa.
Vi har kommit så långt på vägen att vi börjar fråga oss hur långt det är kvar, och just nu är det 140 sjömil fågelvägen till Port Antonio på Jamaica, där vi ämnat göra ett strandhugg, kanske för ett par dagar eller ett par veckor. Återstår att se om stället är i vår smak, men vänner och guideböcker lovordar den lilla byn och det bergiga och gröna landskapet. Även så Errol Flynn, som slog sig ner där en gång, tills han enligt uppgift söp ihjäl sig. Så framför oss ligger nu Jamaica Channel, laddad med ett par lömska rev som man gör bäst i att undvika.
Stjärnorna försvann vid elvatiden i kväll, precis som de gjort de två tidigare nätterna, och det var åter dags att sätta på radarn. På natten ser man inte squallarna förrän de är över en och det gäller då att hålla utkik efter de svarta spökena på skärman som betyder hård blåst och ösregn. Egentligen har vi inget alls emot detta ösregn, däcket är väldigt salt vid det här laget, men eftersom vi bär fulla segel måste mesan och halva storen rivas ner om vi kommer in i en sådan, och det med fart och fläng. Det lämnar oss sedan utan schvung i seglingen och det är ganske jobbigt att hissa upp all duk igen, särskilt som jag vet att den kanske snart ska ner igen, så det blir i så fall gluppig, halvdan gungsegling större delen av den resterande natten. Nej hellre spökjakt med radarn så länge det går, jag föredrar att slita ner duken i sista sekunden så det inte sker i onödan. Och i natt lyckades jag behålla fulla segel tills nu på femtiden på morgonen, vilket jag firade med en rejäl kopp kaffe.
Nu har stjärnorna kommit tillbaka och det är bara fyra squallar på radarn, den närmsta 12 sjömil bort. Kanske klarar vi oss från att reva i natt!
Gustaf 9.10Z 11/11-2013 pos 17-06.5’N 74-24.0’W