Gammalt järn rostar inte
Inte helt sant kanske, men den nitade Flying Buzzard från 1951 har varken primer eller offeranoder under och ser ändå häpnadsväckande fräsch ut under vattenlinjen. Den är av järn och inte av stål var svaret jag fick, och då behövs tydligen inte sånt. Vet inte vad jag ska tro…
Att jag fick för mig att dyka och skrapa havstulpanar från roder och propeller på denna gamla bogserbåt berodde på att jag mönstrade på för ett bogserjobb i torsdags. En färja hade fått motorstopp och låg och drev utanför Trinidad och ville hem till Grenada. Kamremmen (timing chain) hade gått av och de hade ingen i reserv ombord. Det var samma färja som kört förbi någon vecka tidigare och då rykt så mycket att alla trodde den brann. Då var det den ena turboladdaren som dött och de tuffade glatt vidare månadsvis tills de fått öknamnet “Smoking Joe”.
Kvällen innan hade vi varit över på middag hos Flying Buzzard och tidigt den följande morgonen knackade de på och raggade besättning. Skepparen Mikes fru, Jules, valde att inte följa med denna gång och bodde med Tina och barnen hos oss på Caminante med hunden Toby, något som Karin och Lovisa tyckte var mycket trevligt. Vi kom iväg vid ettiden på dagen och eftersom Flying Buzzards VHF-antenner var urkass hade vi svårt att hålla kontakten med färjan trots att “North coast Radio” på Trinidad gjorde vad de kunde för att reläa positionen på den drivande färjan Amelia A III, alias Smoking Joe. Men vid niotiden på kvällen kom vi så nära att vi såg lanternorna, och någon timme senare hade vi dem på släp via en 200 meter lång fyrtums tross som vi dragit fram för hand ur ett lastrum. Puh!
Strömmen sätter ganska hårt mellan Trinidad och Grenada, en till tre knop, så på vägen hem gick det betydligt långsammare, runt tre knop och vi fick hålla upp avsevärt mot ström och vind. Strax före solnedgången dagen därpå kunde vi släppa färjan, som då ankrade i Grenadas huvudstad St George. Flying Buzzard har många goda sidor, men hon har inte sett något klassningssällskaps eller försäkringsbolags inspektion på flera årtionden, så det mesta går lite på lösen om än på ett mycket trevligt sett. Jag hade fullt upp att laga olika apparater hela vägen, allt från dykkompressor, satellittelefon, autopilot till tvättmaskinen samt att koppla in en VHF.
Skeppare Mike bjöd på fin middag i St George och dagen därpå var vi åter hemma på Hog island. Men då, när vi skulle förtöja vid bojen, uppstod viss kalabalik. Jag skulle ta linan som slängdes ner, Angela skulle köra jollen, en lyxig sprillans RIB med 60 hkr som vi sjösatt med en kran i farten på väg in. Det gick inte så bra för oss. Jag fick tag i linan på första försöket, men när vi nådde bojens baksida och skulle knyta fast insåg vi att bogserbåten inte saktat ner utan kom körande rakt ner i vind mot bojen och oss med två knop. Och några meter bakom oss låg det brunna vraket, Jungerten på 40 ton! För mot för stötte båtarna ihop. Flying Buzzard med sina 300 ton, mot det förvridna 70-80 fots aluminiumvraket. Och den stiliga gummibåten som klämdes fast mellan boj, wirar och rep kom emellan, som en fender, och krasade som när man trampar ihop en apelsinlåda. Otroligt nog höll den, förutom att styrpulpeten och sittbänken pulvriserades, bl.a. av en wire som tryckte upp båten vertikalt. Hade det inte varit för wiren, som förtöjde Jungerten, hade vi nog hunnit undan, men i och med att den pressade upp båten vertikant blev RIBen smal nog att inte krossas mellan båtarna… Angela och jag hoppade åt var sitt håll i sjön och stannade där tills Mike åter fått kontroll på den skenande bogserbåten och den plågade gummibåten åter kommit ner på rätt köl. Sen fick vi Flying Buzzard förtöjd och epoxade ihop den krossade båtinredningen samma kväll, så den åter var i drift dagen därpå och såg faktiskt riktigt prydlig ut nu idag när jag såg den, eftersom Angela nu slipat alla våra plastningar. En vacker dag kanske den t.o.m får lite färg.
Igår och idag har jag och barnen seglat med en liten smal segeljolle vi fått låna. Den är byggd i två delar så det går att stuva de två båthalvorna i varandra, och så har den gaffelrigg. Mycket skoj och barnen älskar det, även om de också tycker det är lite läskigt ibland. Från början fick de bara turas om att styra, men slutligen får de nu också sköta skotet. Eftersom den är lång och smal och vinden frisk, så välter den strax om man inte tänker sig för, så jag åker med som rörlig ballast. Så småningom kanske de även kan klara den biten.
Var inne med Tina och barnen ikväll för en öl på Rogers beach bar. Liveband som spelade raggie och rock ute i ödemarken, ackompanjenerade av ett litet elverk när Chris, en äldre ensamseglare sackade ihop medvetslös med hjärtproblem, flimmer?. Mike på Flying Buzzard fick låna bilnycklar av någon och jag skaffade en bår (en gammal rutten sittbänk) och så körde vi gubben i en jolle till fastlandet och tog honom till Grenadas sjukhus på de små krokiga vägarna, backe upp och backe ner i bergen. Gubben repade sig på vägen och när vi var framme på akuten var han till synes rätt OK om än lite seg. Lite piller och lite vatten fick han och det goda rådet att inte festa förrän han träffade läkaren i morgon bitti.
/Gustaf 03.45Z 29 juli 2012